”Jag tror du är galen!
Jag tror du har blivit fullständigt galen!”, sa han.
Min man.
Stegandes upprört från fönster till fönster, tittandes ut över trädgården.
”Jag tror du har blivit galen. Här köper vi en uppväxt trädgård och så sågar du ner och gräver upp allting”
Jag försökte berätta för honom om trädgården jag hade i mitt huvud. Om rosor och liljor och iris och timjan och salvia och schersmin och olvon och rhododendron och vindruvor och aprikosträd och klematis och buddleja och geranium och tulpaner och narcisser och nepeta och oregano och smultron och funkior och lavendel och borstnejlika och kaprifol och pioner och hässleklockor och azaleor och balkansippor och…
Att jag inte nöjde mig med almsly, thujor, gräsmattor och stenläggning.
Att jag var tvungen att förstöra för att kunna skapa.
Det har gått ett antal år.
Nu finns min Trädgård i verkligheten.
Det var länge sedan han sa att jag var galen.
Nu säger han: ”Älskling, jag tänkte ta en runda i Trädgården, ska du följa med?”
